Hallå där, Jan Nilsson, som ingår i Vetenskapsakademiens expertgrupp om covid-19

Intervjun gjordes och publicerades ursprungligen av Lunds universitet.

– Vetenskapsakademien reagerade på att den kommitté som regeringen tillsatt hade fokus på samhällsekonomiska effekter, men inget fokus på det medicinska handhavandet av pandemin. Det behövs också belysas. Därför beslöt man sig för att inrätta en expertgrupp som har som uppdrag att fokusera på den medicinska och vetenskapliga analysen av pandemin. Målsättningen är inte att recensera eller betygsätta myndigheters agerande under pandemin, utan att samla upp faktaunderlag och ta tillvara den kunskap som genereras under pandemin så att vi kan vara bättre förberedd inför nästa pandemi, oavsett om det är Covid-19 eller något annat virus.

Vad har varit utmärkande för vård och forskning under pandemin?

– Allt har gått så fort under krisen. Sjukvården hann inte vänta på att ny kunskap skulle gå den ordinarie vägen med faktagranskning, som ibland tar lång tid. Det växte fram nya kanaler för att utbyta kunskap, på initiativ av forskare och anställda inom sjukvården. Detta fick ganska oväntade uttryckssätt. En forskare kunde läsa på nätet i en artikel i New York Times om något man observerat på ett sjukhus, därefter ta kontakt med svenska sjukhus för att se om man sett samma sak. På så vis kunde man bekräfta bilden med en blandning av informella kontakter samt vad som dök upp snabbt i media.

Du är professor i experimentell kardiovaskulär forskning, samt överläkare på Skånes universitetssjukhus. Vad blir din roll i expertgruppen?

– Jag ska titta på vad pandemin betytt för vården och omhändertagandet av andra kroniska sjukdomar. I april så sjönk exempelvis antalet personer som sökte för hjärtinfarkt och stroke med 40 procent. Det berodde inte på färre hjärtinfarkter utan på att folk inte vågade söka och för att det var budskapet de fick till sig. Liknande situation ser vi när det gäller cancerdiagnostik. Sjukvården måste klara att ta hand om personer som drabbas av andra allvarliga sjukdomar även under en pågående pandemi. Man måste också bli bättre på att informera om att man kan göra det på ett säkert sätt. Detta klarade inte sjukvårdssverige eller Folkhälsomyndigheten att ta tag i samtidigt som pandemin. Här måste vi lära oss hur vi ska hantera detta på bästa sätt.

Vad tycker du är viktiga att belysa?

– Allt fokus var på att minska smittspridningen. Det har aldrig blivit så drastiskt tidigare, inte i modern tid. Även om vi anade att det skulle kunna få andra negativa konsekvenser kunde vi inte samla oss till att göra det samtidigt – nästa gång måste vi kunna det. Så vi behöver titta på folkhälsoeffekten av de åtgärder som sattes in för att minska smittspridningen. En del saker som är positivt för att minska spridningen kan ha negativa effekter på folkhälsan. Ett exempel på detta är isoleringen av de äldre och vad det inneburit i form av psykiska problem och för överlevnaden i stort. 

Hur påverkas övrig forskning av pandemin?

– När pandemin slog till fick vi sätta mycket forskning i vänteläge, inte minst de kliniska studier som involverar patienter. Det har varit ett stort problem för forskningen. Samtidigt är jag imponerad av hur snabbt forskarsamhället kunde ställa om och möta nya behov.

Ibland kan kriser ge oväntade lösningar?

– Absolut, framför allt har det inom sjukvården tagits initiativ till förändringar som går utanför de normala styrmodellerna i sjukvården. Det är precis så sjukvården ska fungera. Det visar hur mycket forskning betyder för att utveckla sjukvården – men initiativet måste komma från sjukvården och de frågeställningar som väcks där.

Pressmeddelande från Vetenskapsakademin om expertgruppen om covid-19