Sara ser det vackra i det sköra

Sara Palo har levt med långvarig smärta i många år. Nu har hon lärt sig hur hon ska hantera den.
”Jag skulle välja bort smärtan varje dag om jag kunde. Men jag är inte längre rädd för den.” Det säger 43-åriga Sara Palo, som levt med reumatism och fibromyalgi sedan tonåren. Nu har hon lärt sig flera strategier för att bli vän med den långvariga smärtan.

När Sara Palo gick i gymnasiet kände hon att något inte var som det skulle i hennes kropp. Det gjorde ofta ont och det liksom brände under huden. Men när hon sökte vård möttes hon av oförståelse.

– Jag fick höra att det satt i mitt huvud. Eller så frågade de om jag var stressad. Jag har fått fler avslappningsövningar än jag kan räkna till, berättar hon.

Men smärtan ville inte ge med sig. I stället började den förflytta sig i hennes kropp. Ibland gjorde det ont i ett ben. Nästa dag i armen, för att senare sitta i nacken. För Sara Palo blev det till slut en naturlig del av livet att ständigt ha ont. Ofta försökte hon bita ihop.

– Man vill inte vara den där jobbiga personen som jämt gnäller om att man har ont. Så jag försökte ofta hålla det för mig själv.

Diagnoserna kom som en befrielse

Det var först när Sara Palo var runt 30 år gammal som det konstaterades att hon hade både reumatism och fibromyalgi. Diagnoserna kom som en befrielse.

– Det kändes på sätt och vis som en bekräftelse på att jag faktiskt har rätt att ha ont. Dessutom var det en lättnad att kunna börja söka hjälp för rätt saker.

Som en del i att hitta strategier för att hantera smärtan har Sara Palo gått ett program för smärtrehabilitering på Skånes universitetssjukhus. Ett av hennes mål har varit att acceptera att smärtan finns där, men att den inte är farlig. Smärtrehabiliteringsprogrammet har gett henne nycklarna till att förändra sitt tankemönster.

– Ibland har jag bra dagar, ibland sämre. Och på de dåliga dagarna kämpar jag fortfarande med acceptansen. Men skillnaden nu, efter att jag gått programmet, är att jag stannar upp och reflekterar över det. Nu försöker jag förstå varför jag reagerar som jag gör. Tidigare lät jag frustrationen uppfylla mig, och det var inte så konstruktivt.

Sara Palo beskriver sig som en obotlig optimist som gärna vill klara allt själv. Därför har det varit en utmaning att hitta rätt nivå på hur fysiskt aktiv hon kan vara.

– När jag tränar vill jag ta i så mycket jag bara kan. Men min kropp mår inte bra av det. Jag har fått öva mig på att acceptera att lätt träning, där de små musklerna är i fokus, är det bästa för mig.

På samma sätt har hon anpassat vardagen efter sina förutsättningar. Visst kan hon fortsätta storhandla precis som förut, men hon behöver kanske inte själv bära de tunga matkassarna från bilen till huset.

– Tidigare har jag tyckt att svaghet och skörhet hos andra är vackert. Men inte hos mig själv. I stället har jag velat vara stark. Nu har jag börjat se det vackra i det svaga, även hos mig själv.

Detta är en artikel från tidskriften Vetenskap & hälsas temanummer om smärta. Du hittar fler artiklar här (vetenskaphalsa.se).