Gamla Kristianstad lasarett hade vid förra sekelskiftet 146 vårdplatser och 17 anställda, varav två läkare. Överläkare och tillika lasarettsläkare var Johan August Hedlund, som kom att bli en mycket betydelsefull gestalt för utvecklingen av all vård i Kristianstad med omnejd.
Malin Appelquist, som är överläkare i psykiatri och som har doktorerat i psykiatrins historia, berättar gärna om doktor Hedlund:
– Han var en fantastisk doktor med kunskap inom allt från kirurgi och medicin till vård vid brunnsorter och hospital. Han tillbringade sina semestrar på kurser i kirurgi utomlands. Han publicerade artiklar, skrev alla journaler själv och bråkade med politikerna för att få pengar till vården.
Doktor Hedlund var ”hjärtegod och välvillig”, men arbetsbördan och ambitionerna gjorde honom stressad.
– Han kallades ”Homo quadratus” då han uppledes som fyrkantig både till sin fysik och sitt sätt.
När Sverige på 1880-talet fick stadgar för vård av patienter med psykisk sjukdom ordnades några vårdplatser på Kristianstads lasarett, men de räckte aldrig till. Hospitalet i Lund fylldes och många svårt sjuka hamnade inom fattigvården, där de ofta kunde bli både inlåsta och illa behandlade. 1905 krävde doktor Hedlund bättring och fler vårdplatser. Han föreslog att man skulle bygga en ny sinnessjukanstalt på en lugn och skön plats utanför staden och att man där senare även skulle kunna bygga ett nytt sjukhus. Platsen han valt ut var den som centralsjukhuset nu ligger på. Byggnaden som fick bana väg finns kvar än idag i form av ett rött tegelhus som bland annat hyser smittskyddskliniken och beroendekliniken.
När Malin Appelquist skrev sin doktorsavhandling studerade hon bland annat 11 500 handskrivna journaler som hittades i källaren på sjukhuset. De handlar om flera hundra psykiskt sjuka patienter och ger en bild av såväl olika tillstånd som behandlingsmetoder från 1896 till 1905. Många människor led även på den tiden av stress, ångest eller motsvarande dagens utmattningsdepression på grund av en snabb samhällsutveckling med nya maskiner, fordon, nyhetstelegrafer, klockor och tider att passa. Även rekommendationer för behandling och bemötande av de sjuka hade stora likheter med dagens.
– Flera riktlinjer hade fungerat klockrent idag. Det handlade ofta om kloka idéer om humant bemötande, respekt för patienten, god omvårdnad, uppföljning och så lite tvång som möjligt.
Något annat som Malin Appelquist har kunnat konstatera i sin forskning är den hårda belastningen på vården och bristen på pengar. Steget från doktor Hedlunds frustration till dagens situation är inte så långt.
– Många problem i vården upprepar sig, säger Malin Appelquist. Att läsa historiskt material ger en igenkänningens glädje och inger såväl tröst som hopp. Vi är inte unika när det gäller arbetsbelastning i vården, varken i historien eller i världen. Det är intressant att ta reda på hur man löste problemen förr. Jag hoppas och tror att resultatet av min forskning ska kunna bidra till att öka kunskapen.
Doktor Hedlund lämnade lasarettet 1923 och blev senare privatläkare åt Ellen Key*. Lasarettsbyggnaderna byggdes om och ut ända tills det blev dags att inviga centralsjukhuset 1973 och nya psykiatriska kliniken i gula byggnaden 1975. Det var lagom till ”den stora hemtagningen”, då hundratals patienter kom hem till Kristianstad efter att ha vårdats på psykiatriavdelningar i Lund och Helsingborg. Den psykiatriska vården hade varit statlig, men togs i slutet av 1960-talet över av landstingen och patienterna togs då ”hem” till lokala psykiatriska kliniker.
Doktor Hedlunds breda kunskap som lasarettsläkare finns inte kvar. Sjukvården har blivit mer specialiserad och sjukhuset rymmer nu flertalet specialiserade kliniker. Vården har på många sätt utvecklats sedan doktor Hedlunds tid – men hans namn gör sig ständigt påmint runt Centralsjukhuset Kristianstad.
*Ellen Key (1849 – 1926) var en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär.
